Anna bakar scons! Hon åker hem på lördag och jag kommer att sakna henne! Trots att hon är 10 år äldre än mig så är vi jättelika och fårstår varandra vad vi menar bara vi tittar på varandra. Jag gillar sånna människor. Andra människro kan man spendera år att prata med och i slutändan tänker man 'hmm vem var det?'. Men Jenny kommer till Sverige den 4 juni så då ska detta lilla gäng på göteborgare gå på lisseberg. Det blir roligt, inte för att lisseberg roar mig särskillt mycket, men umgänget är underbart.
Vi gjorde loppor i skolan idag med ettorna. Hur kul som hällst, det var inte så många där så det gick enkelt att förklara. Vi sitter vid varsitt bord med ca 4 elever vid varje i vanliga fall, idag blev det kanske 3 -2 elever per bord. Det är faktiskt pojkarna som klarar finmotoriken bäst, de är även de som är bäst på att måla och rita. Det är lite konstigt men sant. Och jag är mest förvånad över att de klarade att göra sina loppor och förstå hur man använder dem. Vi hjälpte dem ganska mycket men de höll sina fingrar på pappret och vi vek eller tvärt om. Sen när de kom till att välja färg och veckla upp och läsa var ju en annan sak, eftersom läsandet inte riktigt går som det ska. Och eftersom de inte kan läsa särskillt bra än så kan de ju inte skriva så vi skrev åt dem. Jag hoppas på att det är vuxna med dyslexi som läser mina loppor för stavningen var inte på min sida idag, vilket den oftast inte är någon dag.
Det som är så roligt med att pyssla och leka med barnen är att de inte gör det i vanliga fall. Man tänker ju att barn i allmänhet är välldigt pyssliga och ritar och målar mycket när de är små, men så är det inte här. Det är brist på självförtroende att de faktiskt kan göra saker själv, och brist på materia. Har man inte äns råd med mat så tvekar jag på att man går och köper färgglada papper till sina barn. När vi vek pappersflygplan för några veckor sedan blev jag helt shockad över att 1 av 50 barn i grade 3 hade gjort det innan! Samma sak med lopporna idag, det var ingen som hade någon aning om att man äns kunde göra något sådant.
Sen är det en annan sak som man får höra varje gång vi sätter igång med något nytt pyssel och det är 'I can't'. Det säger de innan de äns har börjat eller tittat på vad det är vi skall göra. Och sen när de har lyckats med vad de skulle göra går det inte äns att beskriva deras lyckliga ansiktsuttryck att de var faktiskt dem själva som har gjort det dem håller i handen. Så roligt! Här gnäller inte barn över att de inte får ha den gröna tushpennan, här gnäller de över att de är för dåliga för att måla med den gröna tushpennan. Det är lite skillnad från hemma kan man säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar